Varför agile utveckling passar människor

För några dagar sedan hörde jag en kort föreläsning på jobbet om design av webbar. Christer, kollegan som höll i föresläsningen slog fast några punkter rätt tidigt:

  • Människor är vanedjur
  • Människor är lata
  • Människor är sociala
  • Människor gillar belöningar

När jag hörde Christer nämna dom här punkterna så slog det mig att jag inte visste om han pratade om design eller om varför vi använder agila utvecklingsmetoder, som t.ex. scrum.

Vanedjur

Vi gillar att göra samma sak igen och igen. Vi gillar att känna igen oss i det vi gör. Scrum och agile utveckling förespråkar många loopar. Från den minsta, i testdriven utveckling, där vi skriver test tills vi har ett rött test, sen kod tills testet blir grönt, sen test igen… och så fortsätter cirkeln runt runt. Vi ställer oss i ett stand up-möte varje morgon, samma tid. För att få feedback och hjälpa varandra. Vi gör detta varje dag, så att det blir en vana. Vi börjar varje spring med sprint plannning, vi avslutar med demo och retrospective. Rutiner. Vanor.

Lata

Jag vet att iaf jag är lat. Därför passar timeboxing mig väldigt bra. En sprint, ju kortare den är desto bättre, tvingar mig att vara effektiv tidigare. Jag vet att jag kommer att behöva visa att jag har gjort något redan om två veckor. Jag vet i ärlighetens namn att jag måste redogöra redan imorgon, på stand up-mötet, varför jag inte är klar. Scrum motiverar mig att motarbeta min lata natur. Jag tror inte jag är ensam om att påverkas av det här.

Sociala

Människor fungerar bäst i grupp. Det är ingen som motsäger att vi är flockdjur och jag tror att vi funkar bäst på det sättet. Det är därför vi sätter ihop team och låter teamen vara stabila. På det sättet kan vi lära oss av varandra, både genom att man kan ställa frågor vid t.ex. stand up-mötena utan även genom pair programming.

Belöningar

Ett av mina favoritcitat, jag vet inte vartifrån det kommer dock, är ”Programmers are like puppies, just not as mature.”. Enbart denna punkt är egentligen nog för mig för att jag ska förespråka scrum och andra agila metoder. Vi har så många feedbackloopar där man kan känna att man har bidragit och gjort något. Alltifrån att få skrynkla ihop en lapp som är klar, till att få dema en färdig user story är belöningar. Att få se ett test gå ifrån rött till grönt är en belöning. Jag tror att om vi skulle analysera hjärnaktiviteten hos en programmeare som jobbar testdrivet skulle vi se seratonin-utsöndringar varje gång alla tester visar grönt, det är en enorm tillfredsställelse. Att få flytta den sista post it-lappen till done; det är en enormt skön känsla av seger. Man vinner nånting och man har gjort det som ett lag.

Agila metoder är mänskliga

Allt detta sammantaget tycker jag visar på att agila metoder är framtaget med människan i fokus. Det är inte en process som ser till produkten först och främst utan till människorna som ska producera den. Som kollar på hur får vi människor att producera effektivt och må bra. Agilt är mänskligt!