Terapi

Lång tid utan att blogga, över ett år. På soffan bredvid mig ligger min son Caspian och sover. Nedför mina kinder rullar dock tårar, trots att jag har det vackraste i världen att titta på. Jag har en lätt depression och får ibland ångestattacker. Detta är inget nytt för mig. Vad som är nytt är att jag har sökt hjälp, igen. Den här gången innan mitt liv rasat ihop. Tidigare gånger jag haft kontakt med sjukvården så har det varit mer eller mindre akut, jag har inte klarat av mitt liv. Det gör jag den här gången.

Den här gången är jag och terapeuten överens om att låta det pågå så länge det behövs, vi tänker inte släppa det här innan jag mår bra. Tanken är att jag inte ska behöva komma tillbaka igen, utan att vi ska nå ett avslut.

Det är en absurd situation att sitta dagen efter sin 32 födelsedag och prata om saker som hände för 20 år sedan, mer än 20 år sedan. Men det är där problemet börjar. Mobbing.

Som alldeles för många var jag utsatt för mobbing, jag upplevde den som oerhört strukturerad och medveten från mobbarnas sida. Kränkningarna var i tre steg och jag upplevde samtliga som medvetna från mobbarnas sida.

Steg 1

Den verbala och psykiska kränkningen. Man kallade mig saker, man hittade på oerhört kränkande ramsor. Dom få jag kommer ihåg och inte har förträngt sitter fortfarande idag så djupt i mig att jag inte vill upprepa dom, jag vet att jag stängde av så att jag inte minns dom värsta. Dom som fick det att brinna i mig och gjorde mig argast.

Steg 2

Den fysiska mobbingen. Man visste att jag var svagare, jag har aldrig varit vältränad och jag är svag. Detta tillsammans med att man kunde driva mig till vanvett med den psykiska mobbingen var tacksamt. För då kunde man få mig att bli våldsam och hoppa på mobbaren, som visste att han var starkare och kunde ta ner mig. Jag blev aldrig ordentligt skadad i dessa angrepp, men jag blev ofta fysiskt förnedrad i samband med dom. Detta pågick tills läraren kom och bröt det hela.

Steg 3

Be om ursäkt. Nu blev det alltid ett samtal med läraren, mig och mobbaren. Mobbaren kunde, ärligt, säga att jag slog först. Jag kunde då säga att han retade mig, då krävde läraren att få veta vad han sagt till mig. Som om jag vill upprepa det som mobbaren säger till mig. Dom här samtalen slutade nästan alltid med att vi tvingades be om ursäkt. Jag vet inte hur många gånger i grundskolan som jag av lärare tvingats be om ursäkt för att jag har blivit mobbad. Hånflinet på mobbarens ansikte när man sen går ut därifrån är det absolut värsta.

En av dom som mobbade mig i grundskolan har bett om ursäkt efteråt, han har jag också förlåtit. Dom jag inte har förlåtit är den lärare som tvingade mig att be om ursäkt för att jag var mobbad och övriga mobbare. Framförallt ett av dessa svin ser jag rött varje gång jag tänker på. Jag tror inte att dom vuxna som fanns runtomkring förstod hur mycket jag utsattes, det är svårt när man inte vill upprepa vad man hört att lyckas förmedla det.   Nu handlar i alla fall mitt liv om att försöka släppa dom här känslomässiga problem som såna här episoder har lämnat i mig, nyckelordet är acceptans.

Jag tänker på detta idag, jag tänker på det ofta. Beroende på hur mycket jag har att göra så varierar det mellan varje dag till en gång per 14 dagar. Så har det varit i hela mitt vuxna liv. Jag vill verkligen gå vidare nu…